En tidig härlig vintermorgon den 7 februari kl 04.30 kom världens vackraste prinsessa till oss! En väldigt underbar söt sådan! Hon var 52 cm och vägde 4385 gram. Det går inte beskriva i ord hur mycket vi älskar och avgudar henne! Hon är vårt allt. Hon fick heta Bella Agnes Månstråle Ahlinder, hela namnet passar henne perfekt! Sen hon kom till oss, från en liten hjälplös bebis till mer självständig tjej. Det är så härligt att få vara med henne och se henne utveckla! Det är ett mirakel att ha fått henne, hon är världens snällaste prinsessa!
Natten från måndagen till tisdagen den 6 februari vaknade jag flera gånger, jag hade lite mensvärk den natten. Jag vaknade igen kl 04.00 och efter en stund kände jag plötsligt att det rann vatten, som att jag kissade på mig. Då steg jag snabbt upp som en blixt. Det forsade massor med vatten ner på golvet. Då blev jag glad och lycklig, "
Äntligen, snart får vi träffa våran älskade bebis", tänkte jag då i den stunden. Sen tände jag bordslampan och kollade om Johny vaknade. Det gjorde han inte, så jag tände på taklampan och då vaknade han och såg mig. Han blev förvirrad och jag sa att vattnet hade gått. Han kollade på en gång och såg hur det forsade vatten ner på golvet och då klev han upp på en gång "
jättefort". Hämtade flera handdukar. Jag gick till telefonen med en handduk som blöja på mig. Ringde till förlossningen och berättade att vattnet gått. De ville att vi skulle komma in, men att vi inte behövde skynda oss. Vi fick göra i ordning oss, duschade samt åt mackor i lugnt och ro. Den natten snöade det mycket, det var mysigt och vi kom till sjukhuset lite före kl 6 på morgonen.
Värkarna kom igång när vi var väg in till förlossningen. Fick ett rum och sätt CTG på mig (det är något som kollar hur täta värkarna är samt som kollar hjärtat på bebisen). Allt var bra. En stund senare fick jag duscha, duschade varmt mot magen. Det lindrade lite när värkarna kom. Diskuterade om vi skulle stanna kvar eller åka hem emellanåt, men till slut bestämde man att vi skulle stanna kvar. Timmarna gick och värkarna var oregelbundna. Vid halv ett på dagen kollade de hur mycket jag var öppen, bara 3 cm! Suck. Barnmorskan berättade att våran bebis hade ganska mycket hår och det förvånade mig. Det hade i alla fall börjat öppna sig. Värkarna började bli jobbigare och runt klockan 3 till 4 tiden kollade man igen om jag öppnat något mer. Nej det var fortfarande 3 cm! Då fick jag dropp för att få regelbundna värkar, så att jag ska öppna mera. Samtidigt fick jag lustgas och det var skönt. Blev rätt berusad i huvudet och skrattade, ibland för ingenting. Jag tänkte inte lika mycket på hur ont värkarna gjorde.
Vid 6 tiden kollade barnmorskan igen och då var jag öppen 5 cm. Ökade på droppet. Värkarna blev bara jobbigare o jobbigare och jag blev så trött, efter nästan 15 timmars värk gav jag upp och innan hade barnmorskan frågat om jag ville ha epidural sprutan som man får i ryggen. Hade vägrat eftersom jag är sprut rädd. Just då var jag så trött och hade ont hela ryggen, magen och underlivet. Bestämde jag med samråd med barnmorskan att jag ville ha sprutan. Narkosläkaren kom in vid nio tiden och då såg han att jag hade en stor tatuering på ryggen (
från svanken till mitten av ryggen). Narkosläkaren sa att det inte var säker att epidural skulle fungera på mig, och att han inte kunde spruta där man brukar göra. Ungefär vid svanken. Men efter en stund bestämde han för att ge mig en chans. Fick vara absolut blick stilla under hela tiden, narkosläkaren förde in nålen efter jag hade fått en värk. Det tog en stund men jag höll i mig och sen var det över. Det var skönt när det var över. Ca 20 minuter senare började jag känna att det domnade bara i ryggen. Men det var skönt, kände bara smärtan i magen o underlivet. Nu kunde jag hantera och kontrollera smärtan, det kunde jag inte innan. Värkarna började bli regelbundna, jag använde lustgas under värkarna och barnmorskan höjde effekten på lustgasen. Jag fick kämpa genom värkarna och det var det enda jag gjorde fram till kl 03.30, då barnmorskan sa att jag fick börja krysta. Eftersom jag var full öppen. I detta ögonblick var jag inte kontaktbar. Hade så ont och försökte koncentrera mig på värkarna. Fick börja krysta, lustgasen hjälpte inte och epidural effekten försvann också.
Minns inte så mycket då, det enda jag kommer ihåg var att jag kämpade genom värkarna. I slutet blev jag så enormt trött och fick panik. Kände att jag inte klarade av att krysta ut bebisen. Blev så arg och sa till barnmorskan att hon fick för fan hjälpa mig nu. Men jag minns att hon sa bara, "en gång till" om och om igen. Det gjorde mig frustrerad, eftersom bebisen aldrig kom ut! I slutet tog jag i och krystade allt jag kunde, plötsligt ploppade bebisen ut. Smärtan försvann på en gång och då fick vi se den lilla underbara flickan. Hon lades på mitt bröst. Kunde inte riktigt förstå att det var över.
"Är det verkligen sant att jag lyckas krysta ut henne! Trodde inte att jag skulle klara av det." Det var så härligt när jag fick se henne, våran lilla underbara flicka. Hon är så fin min lilla älskling!
När jag fick ut henne, så fick jag också krysta ut moderkakan, det gjorde jag när jag hade flickan på mig. Det var lätt och snabbt. Senare berättade barnmorskan att hon blev tvungen att klippa mig i underlivet. Eftersom flickan hade fastnat med huvudet så därför fick de klippa mig för att få ut henne. Det visste jag inte och det kändes knappt att de hade klippt mig. Det var nära att dem också skulle ta sugklockan, men jag hann få ut henne innan de hann hämta sugklockan. Ungefär två timmar låg jag i sängen med flickan och mös! Under tiden sydde barnmorskan mig. Med bedövning förstås så det kändes nästan ingenting.
Nu har vi en helt underbar tös som fått namnet Agnes!
I efterhand har jag faktiskt glömt hur ont det gjorde, och att jag haft en lång förlossning, så vill jag så gärna ha en till! Det är så helt underbart att få barn och att få bli mamma. Det är absolut värt det! Jag längtar redan efter en till!
Några minuter gammal 1 dygn gammal
Jag är stolt och lycklig mamma till lilla Agnes
